- Detta ämne har 12 svar, 11 deltagare, och uppdaterades senast för 11 år, 11 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
Hej!
Är det någon som haft otur med denna diet och trillat över gränsen in till ätstörningens värld? Som ung hade jag nämligen otur och valde fel diet och hamnade på helt fel spår och därför är jag i dag tveksam. Denna verkar dock sund då man faktiskt fortfarande äter och om jag förstått rätt behöver man inte räkna kalorierna? Bara ha hum.. Men det vore intressant om någon som känner igen sig litegrann i min fråga skulle vilja svara.
Kram Tini
Jag själv känner att denna livstilen är den bästa för mig. Jag slipper att tänka på mat hela tiden! Innan räknade jag kalorier och tänkte att om jag joggar si och så länge då kan jag äta det o det.
Nu tränar jag för att jag mår bra av det och det är avslappnande. Nu äter jag för att leva, jag slipper tänka på mat hela tiden, jag slipper suget i maggropen som skriker efter något sött. Jag får äta sjukt god mat som var absolut NONO innan.
Så jag tror det är svårt att hamna i någon ätstörning då detta är det rätta sättet för din kropp att leva.Jag har haft ätstörningar tidigare och upplever att lchf har hjälpt till att ändra gamla hjärnspöken. Tidigare har jag känt att det är fel att äta fett och att jag kommer bli smällfet om jag äter tex. brieost (vilket då har skapat ångest, en vilja att kräkas osv.), men med lchf var jag ”tvungen” att äta feta saker och upplevde då att jag inte alls blev tjock, däremot smal. 🙂 Så jag lärde mig att äta fett, helt enkelt. 😛
Nej, du behöver inte räkna kalorier utan ska äta när du är hungrig och sluta när du är mätt. Så enkelt och så svårt är det. 🙂 Du kan fortfarande inte äta huuur mycket som helst och ändå gå ner i vikt förstås, men meningen är att man ska lära sig äta efter sitt personliga energibehov så det kan krävas några veckor innan man får kläm på ätandet och inte äter för lite eller för mycket.
Tror också att denna dieten är bra om man har tendens till ätstörningar.
Du får ju upp ögonen på att fett inte är farligt. 🙂jag lider av ätstörningsproblematik, som dessvärre (såklart) inte har försvunnit bara för att jag börjat med lchf. Jag äter fett, visst, men det maler fortfarande i bakhuvudet att jag måste hålla koll på kalorierna för att gå ner i vikt (jag är inte överviktig, har BMI 24, så jag blir extra nojig att gå upp i vikt såklart) Jag har även märkt på mig själv de senaste veckorna att jag nu även (såklart!) är nojig för minsta lilla kolhydrat. Men lchf har ändå hjälpt mig, och jag är inte alls lika illa däran som när jag bara räknade kcal. Då kunde jag svälta mig med endast lite gröt och några äpplen per dag. Nu äter jag iaf oftast två ägg och 70 gram bacon till frukost, och 160 gram fläskkarre och 25 gram smör till middag. Vet om att det är inte alls tillräckligt kanske, men jag tror jag är på bättringsvägen.
Summan av kardemumman; man kan absolut fortfarande ha en massa ätstörningsproblematik med lchf, men jag tror att med tid och jobb så är det ”lättare” att släppa ångesten kring maten medhjälp av den,
största problemet sitter ju dock i huvudet, så det är väl det man måste jobba på i guess.
Quote:jag lider av ätstörningsproblematik, som dessvärre (såklart) inte har försvunnit bara för att jag börjat med lchf. Jag äter fett, visst, men det maler fortfarande i bakhuvudet att jag måste hålla koll på kalorierna för att gå ner i vikt (jag är inte överviktig, har BMI 24, så jag blir extra nojig att gå upp i vikt såklart) Jag har även märkt på mig själv de senaste veckorna att jag nu även (såklart!) är nojig för minsta lilla kolhydrat. Men lchf har ändå hjälpt mig, och jag är inte alls lika illa däran som när jag bara räknade kcal. Då kunde jag svälta mig med endast lite gröt och några äpplen per dag. Nu äter jag iaf oftast två ägg och 70 gram bacon till frukost, och 160 gram fläskkarre och 25 gram smör till middag. Vet om att det är inte alls tillräckligt kanske, men jag tror jag är på bättringsvägen.Summan av kardemumman; man kan absolut fortfarande ha en massa ätstörningsproblematik med lchf, men jag tror att med tid och jobb så är det ”lättare” att släppa ångesten kring maten medhjälp av den,
största problemet sitter ju dock i huvudet, så det är väl det man måste jobba på i guess.
Håller med! När man märkt hur bra LCHF funkar så tänker man mer nu ”Undrar hur fort det går om jag dessutom håller hårdare på kalorierna?”
Men det är verkligen inte samma stress och ångest när man ätit något. Man kan till och med unna sig utan att få panik. Stort framsteg för mig.
Man kan väl fortfarande ha ätstörningar (eller utveckla) med lchf, bara att rädsla för fett och kalorier byts ut mot kolhydrater. Det är lätt att bli besatt om man räknar varje dag.
Jag har läst lite om leptin, hormonet som kontrollerar vår aptit. Tydligen så är det vanligt bland folk med ätstörningar att produktionen av hormonet har rubbats. Ett sätt att få bukt på detta var just genom att äta mer fett. Nu kommer jag inte ihåg exakt vad som skrevs, så jag uppmanar er som är intresserade att läsa mer på egen hand. Men i alla fall, här ett kort uttrag om från Wikipedia:
Quote:När receptorer för leptin i CNS, det centrala nervsystemet, stimuleras leder det till att aptiten minskar, men om detsamma sker i det perifera nervsystemet leder det istället till en ökad fettsyranedbrytning.Ny forskning visar att leptinet blockeras av höga nivåer av insulin, vilket ger leptinresistens och i längden fetma.
Så för att summera: leptin kontrollerar aptiten, och (höga nivåer) av insulin kan blockera produktionen.
Det låter som att leptin påverkar aptiten på samma sätt som serotonin påverkar humöret. Jag är fullt medveten om att jag inte har presenterat så mycket fakta om ämnet, jag tänkte bara att det kan vara värt att nämna.
jag har brakat med atstorningar under manga ar och jag tycker absolut att LCHF har hjalpt. Med LCHF sa maste jag ju faktiskt ata for att ga ner i vikt, vilket haller mig fran att svalta mig sjalv. Det tycker jag ar en stor fordel!
Men visst blir jag fortfarande latt besatt av vagen, sa forsoker halla mig ifran den sa gott det gar. Latt att dras in i vikt-och-mat-hetsen igen nar man gar ner lite. Mycket vill ha mer…
Jag var på god väg att få ätstörning en tid.
Hatade allt vad mat hette eftersom vad jag än åt så gjorde det mig tjock tyckte jag. Kunde gå i affären och vara så bitter på allt som jag ville äta men inte kunde.
Kunde inte hur jag än provade vara nöjd på en Kh-rik kost och var snabbt hungrig igen. Mina vänner t.o.m skämtade om det och sa att jag alltid är hungrig….vilket jag ju nästan alltid
var oxå.
Man ska verkligen inte behöva hata mat.Tack för alla bra svar! ::) Det gör mig lite tryggare i att faktiskt våga köra på LCHF. Och det är väl som ni säger att man äter ju faktiskt och inte svälter sig, för det är ju matbristen i hjärnan som också väcker alla hjärnspöken..
Quote:för det är ju matbristen i hjärnan som också väcker alla hjärnspöken..Oja, hunger är en knäckande känsla. Och värre blir det när man vet att man inte ”får” äta.
Då blir man tillslut desperat och sen äter man saker i ren panik, bara för att få ångest efter det…vilket man verkligen inte behöver få.Det enda jag kan tänka mig är att om man varit ätstörd förut, är om man är jättestrikt med kolhydraterna och råkar
fuska nångång så kan man nog få ordentlig ångest. Eftersom man, som ätstörd, är otroligt kontrollerande över sin mat
och alltid är duktig, kan det säkert komma igen med LCHF. Det kan gå fel vid alla slags dieter helt enkelt.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.